Med elcykel från kust till kust

Semesterdags i sommarhuset i norra Halland – och jag får idén att ta med mig min elcykel bak på bilen, för att sedan cykla hem till Stockholm. En resa på 52 mil, som med elmotorns skjuts i ryggen, gav en ny dimension på långfärdscykling.

Efter att vardagscyklat så gott som dagligen i ett halvt sekel blev jag blixtförälskad första gången jag provade en Haibike Sduro HardNine SL. Det var långt mer än att bara få lite hjälp i uppförsbackarna. Jag kände mig som sex år när farten fick det att pirra i magen. När jag cyklade och cyklade bara för att det var så kul!
Nu handlar det om en tur på 52 mil om jag åker närmaste vägen. Med elmotorns skjuts i ryggen borde jag kunna avverka åtminstone tio mil per dag. Då kan jag vara hemma på fem dagar. Det borde funka!

Att ladda mitt tömda cykelbatteri helt tar tre timmar. Det optimala skulle förstås vara att bara behöva ladda nattetid, men kommer det att räcka? Den frågan är lättare att svara på om man pratar om elmopeder och elbilar. För en elcykel beror batteriåtgången på hur mycket kraft jag själv kan bidra med. Av säkerhetsskäl säger EU:s regler att elen bara får ge mig hjälp upp till 25 km/h. Sedan stängs motorn av. 

Så hur mycket orkar jag cykla så fort att ingen el förbrukas därför att motorn stängts av? I stadstrafik har jag lyckats klara sex mil på en laddning, om jag använder det lägsta effektläget på min Haibike Sduro HardNine SL. På landsväg hoppas jag på åtta mil. Det krävs ju färre elkrävande starter jämfört med i stan. Jag räknar också med möjligheten att fylla på batteriet vid lunchställen och andra stopp under dagen. En timmes laddning räcker för att fylla en tredjedel av batteriet. Det kan komma väl till pass när uppförsluten blir tunga. 

Jag gör ett genrep och cyklar de dryga två milen ner till Varberg längs den vidunderliga Kattegattsleden. En kraftig medvind skjuter på och jag far fram på lätta trampor på cykelbanor längs kusten. Vilken frihetskänsla! Jag cykelturistar runt Varberg och vänder hemåt, i frisk motvind. Utan el skulle vägen hem vara tung och långsam. Nu rullar det på rätt bra. Men batterinivån sjunker snabbare nu. Jag kommer hem med tolv procent kvar efter 76 kilometer. Det ser lovande ut!

DAG 1 Längs Viskan och över berg

Eftersom min cykel är en mountainbike utan pakethållare tar jag packningen i ryggsäck. Jag är sträng och lyckas landa på åtta kilo, plus ett cykellås. Med avskedskommitténs lyckönskningar ringande i öronen far jag fram längs Viskan. Cykeln är nyladdad och displayen påstår att jag ska kunna cykla tolv mil på det lägsta effektläget ECO.  Det har jag aldrig varit i närheten av i praktiken.  Men tack vare en svag medvind i den platta dalgången kan jag faktiskt hålla över 25 km/h stor del av tiden.  Då förbrukar jag ingen el alls! I medvinden ser det faktiskt ut som jag skulle kunna komma över tio mil på en laddning!

Vid Skene lämnar jag Viskan. Nu ska jag ta mig över de rejäla bergen de sista tre milen fram till Bollebygd, där jag ska sova hos vänner. Nu är det en välsignelse med elmotorn som gör de långa sega backarna till en barnlek. Men batterinivån sjunker snabbt. Trots det, efter 88 km cykling, är batterinivån bara nere på 12 procent. Rekordlångt på en laddning. Tack för det, Viskan!

DAG 2 Banvall och mardrömsväg

Färden går vidare till Borås där jag vill ladda på lunchrestaurangen medan jag äter. Batteriet går att ta loss och den rätt stora laddaren har jag med i ryggsäcken. Personalen ser lite osäkra ut när jag frågar om lov men säger ja. Faktiskt blir jag inte nekad att ladda en enda gång under turen.

En bit utanför staden kommer jag fram till Sjuhäradsrundan, en cykelväg anlagd på en gammal banvall. Vilken befrielse att få lämna bilvägen och åka rakt ut i skogens tystnad. Banvallen har inga branta backar eller tvära kurvor, perfekt för cykling. Känslan att fara fram mellan sjöar, gamla kvarndammar och tidigare stationssamhällen är magisk.

Efter knappa fyra mil är jag nära Ulricehamn och kommer till resans kanske största utmaning. Jag är trött, batteriet är på upphällningen och jag vill komma fram snarast möjligt. Jag väljer bort en rejäl omväg för den hårt trafikerade väg 40 – en 2+1 väg, alltså med omväxlande en och två filer. 

På vanlig väg brukar bilarna hålla ut rejält när de passerar en cyklist. Men med ett vajerräcke i mitten blir det trångt, speciellt när vi ska samsas i en fil. Bilarna kör fort och min vägren är för det mesta bara några decimeter bred. Det gäller att hålla stadigt i styret när bussar och lastbilar dundrar förbi. Ovanligt korkat sätt att bygga en väg där cykling är tillåten!

Så äntligen närmar jag mig Jönköping och kan svänga av på en mindre väg som vackert slingrar sig ner från höjden. Vättern ligger spegelblank där nere. Vilken skillnad att komma in så här jämfört med motorvägen!  Trots att jag kört dryga tolv mil, med ett par mindre uppladdningar på vägen, finns det kraft kvar i både batteriet och mig. Jag upptäcker Jönköping by night, en härlig cykelstad. 

Vid midnatt kommer en kraftig regnskur och jag trampar iväg till STF-vandrarhemmet i Huskvarna och hoppas att portkoden jag fått ska fungera. Vilken lyx som möter mig där inne med eget rum i ett nyrenoverat och trevligt vandrarhem. 

DAG 3 Akut reparation och riksettan

Efter att njutit av en generös frukostbuffé kommer jag sent iväg. Då börjar lagret i bakhjulet att knaka oroväckande. Tillbaka till Jönköping och Haralds cykelaffär som genast tar sig an mitt problem. Efter isärtagning, rengöring och justering är knaket borta. Kraftigt försenad vänder jag norrut igen.

Jag följer den gamla riksväg 1 som går längs Vätterns strand, intill motorvägen. Vilket larm! Så äntligen viker riksettan av österut och jag hamnar på små grusvägar i en bygd så vacker att jag häpnar. Upp och ner för mjuka kullar med små byar och bondgårdar. 

Att cykelturista är verkligen något helt annat än att ta sig fram i bil. Jag är utomhus på gott och ont. Känner dofterna, hör korna som råmar och suset i träden. Men får också trampa genom regn och blåst.

På cykel kan jag när som helst stanna till, ta en bild och prata med människor som jag möter. Som de två män som blir nyfikna när jag berättar om min resa.  De får naturligtvis prova cykeln och kommer tillbaka med ett leende på läpparna. Eller det äldre paret som är ute och är så stolta för sin vackra välbehållna veteran-Morris. Det blir många sådana fina möten på min resa. 

VANDRARHEMMET I Mjölby har lovat att ta emot mig trots att jag kommer efter stängningsdags. Elmotorn startar allt oftare till under mig när jag inte orkar hålla farten. Så här tredje dagen är det si och så med krafterna. Jag åker över den vackra slätten med sina väldiga vindkraftverk. Det är tomt här på riksettan och fridfullt. 

Sju kilometer före Mjölby är batteriet tomt. Nu blir det tungt, väldigt tungt. Jag har slarvat med mat och dryck och utan elassistans känns det som om bromsen ligger på hela tiden. Vimmelkantig av trötthet kommer jag fram till vandrarhemmet. Först cykeln på laddning, sedan snabbt ut för att fylla på mina egna energiförråd. Och så i säng! 

DAG 4 Felkörning och plötslig lyx

Nästa morgon far jag vidare mot Linköping.  Så skönt att ha elassistans igen!  Det är något väldigt lustfyllt att cykla med el. En känsla av att vara superstark som Bamse och bara susa fram. Lättheten att på bara några tag komma upp i fart, och att utan ansträngning hålla farten även i uppförsbackar. 
Min plan är att vika av efter Linköping och på små vägar ta mig till vägfärjan som går över Bråviken. Men jag missförstår navigatorns anvisningar på Google Maps och hamnar i Norrköping. Jag hade tänkt söka nattlogi i Nyköping, men det blir i stället ett lyxigt hotellrum på anrika Grand Hotell i Norrköping, med fantastisk utsikt över Motala ström. Sämre kan man ha det! 

DAG 5 Över Bråviken och punka

Arton mil hem och jag har ingen lust att stressa. Så jag cyklar i härlig medvind ut till färjan som tar mig över Bråviken. På andra sidan snirklar sig vägen längs det spegelblanka havet. Snart väntar rejäla uppförsbackar när jag ska ta mig över en utlöpare till Kolmården. Inget som bekymrar mig, batteriet är fortfarande välfyllt.
Jag använder Google Maps för att hitta bra cykelrutter men upptäcker för sent att det är bara en betaversion som man inte ska lita på helt. Plötsligt är jag mitt ute i skogen på en gropig skogsväg, belagd med grov krossten. Även med en rejäl mountainbike med fjädring blir det en väldigt stötig färd.

Väl ute på asfalten igen är punkteringen ett faktum. Jag tar fram lagningsgrejerna och hoppas att jag ska kunna lokalisera hålet utan vattenbalja. Mörka moln tornar upp sig bakom mig och plötsligt dundrar åskan på avstånd. Jag hittar en minimal glasflisa i däcket och lagar slangen. Sen raskt vidare innan åskan når mig. Nästa gång tar jag med mig en reservslang!

DAG 6 Varning för vildsvin och hemkomst

Jag har sovit över hos vänner utanför Trosa. Nu är det bara nio mil hem. Jag väljer den vackra vägen över Vagnhärad och sedan färjan från Mörkö över till Södertörn. Ovanligt vilt landskap för att vara så nära Stockholm. ”Stäng grinden så att inte vildsvinen kommer in” står det på en skylt vid en kyrkogård. Så piskar regnet återigen ner, som så många gånger denna sommar. Jag rullar den långa backen ner mot Tumba och trampar hemåt genom Stockholms södra förorter.

Det är en alldeles speciell och lite overklig känsla att plötsligt vara framme. Jaha, var det inte längre? Jag har sakta lärt känna vägen från kust till kust, meter för meter. Totalt blev det dryga sextio mil inklusive diverse omvägar. Min uppskattning av åtta mil per laddning i snitt höll bra.  Men sträcka per laddning varierar kraftigt beroende på ork, vind, vägens beläggning och backar. 

Att varje morgon starta med en nyladdad, pigg cykel gjorde cyklingen 
till något lekfullt. Att elcykla påminner en smula om utförsåkning med fart över kullar och i svängar. Jag älskade friheten att kunna ta mig dit näsan pekar, enkelheten och lugnet på små vackra vägar. 

Att cykla med ryggsäck var inget större problem, även om det blev lite svettigt ibland. 

Jag längtar redan efter nya turer. Nästa gång ska jag kanske ta med mig ett extra batteri för att slippa ladda om så ofta. Kanske ta cykeln på flyget ner till kontinenten? Elcykel är ju inte så dumt om man vill ta sig över Alperna till exempel.

Så cyklade jag:

Start i Bua några mil norr om Varberg och nära Ringhals.
Dag 1 
Längs Viskan till Skene och sen över berg till Bollebygd där jag sov hos en barndomsvän.
Dag 2
In till Borås, sen längs slingan på banvall och sen från Ulricehamn till Jönköping. Sov på vandrarhem i Husqvarna.
Dag 3
Norr en liten bit längs Vättern och sen in över kullarna österut och på småvägar norrut till Gränna. Längs Vättern till norrut till Ödeshög och sen längs gamla Riksetten till Mjölby där jag sov på vandrarhem.
Dag 4
Längs Riksetten och lite mindre vägar till Linköping och vidare till Norrköping där jag sov på hotell och laddade batterierna.
Dag 5 
Österut och färja över Bråviken vid Skenäs-Säter (bilfärja). Vidare över utlöpare av Kolmården till Nyköping. Sen norrut till Nynäs slott och Österut till Tofsö. Sov hos en väns sommarstuga.
Dag 6
Norrut mot Vagnhärad, sen norrut och österut på bro till Mörkö. Färja från norra Mörkö  över Skanssundet och leden in till Södertälje. På andra sidan småvägar till Tumpa och sen via Flemmingsberg och Huddinge in till Söder och hemmet vid Skinnarviksberget.

Sammanlagd sträcka: cirka 60 mil med alla omvägar och extra utflykter. 52 mil om jag kört rakaste vägen.

Ur Allt om Elcyklar nr1 2016