Elcykeln logo Meny

Krönika: På cykeltur med pappa och Luther

Opinion

»Snabbare än den bästa fickparkeraren slänger jag kamerorna på ryggen och trampar iväg.«

Text och foto: Erik Ardelius

Det var senhöst och minusgrader. Pappa, klädd i skjorta och skinnjacka, hade tagit cykeln de cirka 15 kilometrarna från Bergshamra till mig i Blackeberg. Händerna var svinkalla. Ryggen alldeles blöt. Vi cyklade vidare in mot stan tillsammans. Jag med min elcykel, pappa på sin gröna gamla trotjänare. 

Pappa kämpade alltid, kanske var det hans sätt att leva. Han var långdistanslöpare med Luther på axeln, i löpar-spåret på landet och längs cykelbanorna intill Roslagsvägen på väg till jobbet. Så när mitt förslag att han också skulle kunna elcykla bara studsade vidare ut i världen, kom det inte som en chock. Han ville trampa, ville kämpa. 

Ett halvår har jag haft min elcykel. Ett halvår har jag glidit upp och ner längs Västerbron. Ett halvår har jag trampat och glidit fram och tillbaka de femton kilometrarna mellan hemmet och jobbet och längs Drottningholmsvägens stillastående och rödlysande baklyktor. 

Jag brukade själv sitta där i bilköerna. Det var lätt att rättfärdiga med de tunga kamerorna i ryggsäcken, de extra kilona från datorn, tre objektiv och laddare och matlåda. Behovet att alltid vara redo att dra iväg på jobb. Vad skulle jag göra? Cykla? 

Nu vet jag bättre. Snabbare än den bästa fickparkeraren slänger jag kamerorna på ryggen och trampar iväg mot socialdepartementet och fotografering av jämställdhets-ministern. Till och med när jag tar med mig de två tunga blixtaggregaten, paraplyerna och stativet kan jag numer cykla. Barnens cykelkärra får agera assistent.    

Ändå finns han där med mig, kanske är det pappa, kanske är det Luther. För någonstans i mig bränner blickarna från cykelbyxgubbarna jag kör om uppför Tranebergsbron. Men jag vet att skam kommer inifrån.  Det är inte deras blickar som får mig att skämmas. Kanske är det blodet som rinner i mina trettioåriga långlöparben, pappas kämparglöd och alla gånger jag känt blodsmak i munnen när vi tränat. Skulle jag inte klara det här själv? Eller som pappa hade sagt, är du mör i buggarna?  

Sedan kommer jag på mig, att jag varken har dusch på kontoret eller vill komma blöt om skjortan till ministern.

Ur Allt om Elcyklar nr1 2017


PUBLICERAD: 2021-02-05

Relaterade artiklar