Krönika: Latmaskens bekännelse

»Motståndet som förut var stort är helt borta och jag längtar efter att få trampa iväg.«

Signerat Alexandra Ljungkvist Sjölin

Födelsedagspresenten var en inbjudan till att förändra mitt liv. På kortet hade min man skrivit: ”Med minus & plus, blir det fart i din stuss, kanske kör du om en buss. Vi köper en elcykel när det blivit säsong för det & dej.”

Jovisst. Jag hade ju pratat om att jag skulle börja cykel-pendla till jobbet igen. Om jag bara hade en elcykel …  Självklart blev jag glad. Men samtidigt kände jag ett stråk av lathet som gnagde. Nu kunde jag inte komma undan längre. Nu skulle jag bli tvungen att cykla en mil till jobbet och en hem.

Jag hade testat att cykla utan el, och visst det var skönt på många sätt. Komma ut i friska luften, röra på sig, själv få bestämma vägen och tidpunkten när jag gav mig iväg.  Men det var också svettigt och jobbigt. Och slutade alltid med att jag gav upp efter några veckor. 

Det blev tunnelbana igen. Instängt, trångt, tider att passa och också ganska svettigt. När jag kom hem från jobbet kände jag mig ofta helt slut. Men det var bekvämt och jag är en lat person som dras till bekväma saker. När våren kom hämtade jag ut min födelsedagspresent och började cykla till jobbet igen.

Med elcykeln håller jag ut, året om. Jag cyklar i regn och med dubbdäck på snö och is. Motståndet som förut var stort är helt borta och jag längtar efter att få trampa iväg.

För mig handlar inte cykelpendlingen om att få träning eller bygga muskler. Jag väljer elcykel för att jag vill vara fri, vara ute och få bestämma själv.

I dag kan jag inte tänka mig ett liv utan min elcykel! Min vita häst som jag susar fram på varje dag till och från jobbet och som faktiskt gör mitt liv annorlunda. Jag känner mig piggare både fysiskt och psykiskt. Att få vädra tankarna, hinna släppa jobbet under vägen hem, reflektera och planera. Fri-heten det ger är värt mycket. 

”Men du får ingen träning om du har en elcykel” är en kommentar jag ständigt möter när jag stolt beskriver min vita springare. Jo, jag rör mig faktiskt och får motion även om jag får hjälp av en el-motor. Men jag vill inte att min lathet ska hindra mig och jag vill inspirera andra att välja nya sätt att ta sig fram i livet.

Jag väljer också elcykel för att kunna putta på min 6-åring när hon kroknat under en lång söndagstur. Jag vill visa mina barn alternativa färdmedel och ge dem friheten i att röra sig.  Vi lever i en stad där vi måste börja transportera oss på nya sätt. Med elcykeln klarar till och med en latmask som jag att göra något!

Ur Allt om Elcyklar nr3 2016