Två lastcyklar ersatte bilen

Familjen Fürstenbach/Gunnarsson med tre barn ställde frivilligt bilen ett år för att prova lastcykel som alternativ. När året var över insåg de att bilen var överflödig i deras liv och sålde den.

Jenny Fürstenbach öppnar dörren och säger att hon bara ska göra klart en efterrätt innan vi kan sätta oss. Några vänner ska komma över på middag.  De bor i en lägenhet på Gärdet. Två söner är hemma, den tredje borta med några kompisar. Så ringer det på dörren och Oskar Gunnarsson kommer hem.

De är upp i de hektiska åren med tre pojkar i åldrarna 3-11 år. Ingen skulle väl höja på ögonbrynet om de sa att de behövde en bil för att få ihop sitt liv.  Sönerna som ska till förskola, skola och olika aktiviteter. All mat som ska hem. Packningen som fyller bilen till brädden varje gång de ska till torpet på landet. Eller när de ska hem efter sena middagar och barnen är trötta. 

Men hösten 2014 bestämde sig Jenny och Oskar för att prova att leva ett år utan bil. De hade antagits som en av tre barnfamiljer i forskningsprojektet ”Ett bilfritt år”, som drivs av Tekniska Högskolan och Sustainable Innovation (http://www.ettbilfrittar.se). 

Tanken med försöket var att undersöka hur just barnfamiljer klarar sig om de ersätter bilen med lätta elfordon. Jenny säger att hennes drivkraft var att förenkla vardagen. De fick ständigt leta parkeringsplats på gatan och kön för att få en garageplats i huset var lång.

– Jag ville bli av med bilen! Slippa ta den till besiktning och verkstad. Eller att flytta den för att gatan ska städas. Jag läste nyss en artikel om hur sjukt mycket tid som folk lägger ner på att leta parkering. 

Oskar är uppväxt på landet i den lilla orten Fjugesta utanför Örebro. Där är det självklart med bil. Oskar såg mer försöket som en utmaning att få prova en annan livsstil utan att det var oåterkalleligt .

– Jag trodde att det skulle bli spännande men jobbigt. Men redan efter ett par månader tänkte jag inte längre på bilen som ett alternativ. I stället letade vi efter andra lösningar.  

Yngsta sonens förskola ligger alldeles i närheten av där de bor. Men sen skulle de ta de äldre pojkarna till deras skola på Djurgården några kilometer bort. När Jenny lämnat skulle hon vidare till sitt nya jobb i Solna. Utan bil var det inte så lätt.

– Min väg till jobbet var helt hopplös om jag åkte kommunalt. Det tog mig en och en halv timme! Med cykel tog det cirka 37 min.  

Genom projektet hyrde de först vanliga elcyklar. Så länge det var torrt ute kunde de äldsta pojkarna cykla till skolan bredvid Jenny eller Oskar. 

Men sen kom vintern med snöslask och halka. Då kändes det inte så bra att barnen skulle cykla själva. Två lastcyklar blev lösningen: en trehjuling med maximalt stor låda och en tvåhjuling.

– Personerna i  projektet såg innan vi såg det, att vi behöver ha bra kläder, berättar Oskar. När man väl kittat upp i bra flexibla ytterplack går det lätt att växla upp och växla ner med värmen. Nu har jag inga andra ytterkläder, använder dem jämt, även i skidbacken. En allvädersetup!

Pojkarna tyckte om det nya livet. Men visst fanns det dagar som var jobbiga. Som när Jenny skjutsade Mattias i lådcykeln en kall vinterdag .

– Man måste vara pragmatisk. Mattias var sex-sju år. När det var 16 grader kallt sa han: Varför kan inte vi ha en bil? Vi kunde ha tagit bussen.

De återkommer hela tiden till att det var själva omställningen som tog energi, att göra på ett nytt sätt. Som när Jenny skulle åka ut till landet med barnen, packning och all mat. 

– Hur kunde vi tänka så? undrar Jenny och tittar på Oskar. Jag fick åka två bussar med yngste sonen för att hämta de två äldre i skolan, sen spårvagn och tunnelbana för att ta Norrtäljebussen. Till sist ännu en buss ut till landet. 

Men de upptäckte snabbt nya sätt att göra saker på. Som att köpa en tvättmaskin till landet för att slippa släpa så mycket kläder fram och tillbaka. Eller att låta bli att ta med barnvagnen till landet. Jenny berättar om första gången de skulle hälsa på farmor och farfar i Fjugesta utan bil:

– Det hade vi inte gjort på fjorton år. Men vi tänkte att vi skulle prova och hittade en buss som stannade 3,5 km från där de bor. Sen gick vi sista biten.

Redan några månader in i sitt bilfria år blev de förvånade över att det i grunden var oväntat lätt att ställa om och hitta nya lösningar. 

– J: Man ska ur sin rutin . Men det går väldigt fort. Men det här med el har varit kritiskt för oss. Vi bor ovanför en backe. Med tre barn hade det inte gått annars.

Oskar upptäckte att det faktiskt gick att cykla hem med två fåtöljer som han köpt på Blocket. 

– Det var inte så långt så i värsta fall hade jag väl fått åka två gånger. Vi valde medvetet den största lastkapaciteten på trehjulingen. För vi visste att det kommer gånger när vi behöver det.

Väl ute på landet kunde hela familjen klämma ihop sig i trehjulingen för att ta sig till badstranden eller seglarlägret. Visst krävdes mer planering för att ta sig ut till landet med buss. Men de slapp å andra sidan de eviga bilköerna.

Pojkarna vande sig snabbt vid det nya livet. De var också de som först pekade på fördelarna. Som att det var roligare att åka lådcykeln till och från skolan. 

– Man har sjukt mycket bättre kontakt när barnen sitter där framme i lådan än när man har dem bakom sig i en bil, säger Oskar.  Kommer jag sent för att hämta kan jag slänga deras cykel i lådan och sen sitter vi och pratar och myser på vägen hem.

De fortsätter berätta om detta att jämt vara klädd för att vara utomhus. Att när som helst kunna hoppa av cykeln och göra en snögubbe med barnen. Eller om mornarna när de dra upp persiennen och ser bilarna som fått parkeringsböter. 

Det går också alldeles utmärkt att åka lådcykel till mormor på Lidingö.  Då kan barnen bara sätta sig i den när de är trötta och familjen ska hem. 

Tidigt dök tanken upp att sälja bilen när försöket avslutats. Men först ville de se om det verkligen fungerade att vara på landet utan bil en sommar. I försöket ingick ett klippkort för hyrbilar. Så de använde ett klipp för att flytta trehjulingen och packning till landet.  Oskar började sen cykla upp tvåhjuling från Stockholm. Frågan var om elen skulle räcka för de åtta milen till torpet.

– Jag låg på  50 procent av effekten på motorn, berättar Oskar. Men så jag kom fel och fastnade vid ett stort dike som spärrade vägen. Men det blev bara en liten omväg och jag hade sju procent kvar i batteriet när jag kom fram.

Med lastcyklarna på landet gick det att åka med sopor till återvinningsstationen och att handla i affären en halvmil bort, även om det tog lite mer tid.

– Jag trodde att det skulle bli lärorikt men jobbigt att släppa bilen. Men det var aldrig så jobbigt. Så när vi kom ur projektet ville vi inte gå tillbaka, säger Oskar.

De köpte loss lastcyklarna och sålde bilen. Några månader senare stals deras tvåhjuling utanför huset där de bor. Men nu har Jenny bytt till ett jobb som är mycket närmare och de behöver inte två lastcyklar längre. Ändå är trehjulingen en viktig del av deras vardagsliv.  Helt enkelt för att den just nu är den bästa lösning när de ska hämta paket eller ta barnen till någon aktivitet.

Ur Allt om Elcyklar nr2 2016